Sionismen från ett Europeiskt perspektiv

Det är nog uppenbart för de flesta läsare av denna blogg att dagens stora geopolitiska konflikt står mellan sionism å ena sidan och islamism å den andra. Kriget sker emellertid via en västerländsk opinion som av olika mediainstitutioner fått veta att de flesta iranier egentligen vill ha bort Ahmadinejad och ersätta honom med en “demokratisk” (vilket nu förtiden tydligen betyder något annat än folkvald) kandidat som är mer sympatiskt inställd till Europa och bättre för Israel. Min fråga är givetvis när Ahmadinejad någonsin har hotat Europa eller europeiska intressen? Om vi skrapar lite på ytan märker vi emellertid ganska snabbt att det enda president Ahmadinejad har uttalat sig emot är det sionistiska greppet över våra medier och politiska institutioner och inte Europa i sig eller europeiska intressen. Har Ahmadinejad rätt, finns det ett sådant grepp? Ja, det finns det och det har dessutom belagts vetenskapligt i John Mearsheimers och Stephen Walts kända bok: “The Israel Lobby and U.S Foreign Policy” som ni kan läsa en recension av här: The Israel Lobby. Om vi dessutom läser större tidningar i europeiska media ser vi återigen en opinion som generellt tycks upprepa den världsbild vi kan läsa i israeliska dagstidningar som Jerusalem Post och Haaretz, liksom höra från neocons som Norman Podhoretz, David Frum, Paul Wolfowitz, William Kristol, Randy Scheunemann och andra personer med liknande namn. Vi minns även hur de nykonservativa under Bush-administrationen via media och sina kanaler in i maktens centrum manipulerade den amerikanska opinionen i samband med invasionen av Irak. Det var egentligen först när det var för sent som opinionen svängde och det visade sig att vapeninspektörerna hade haft rätt: det fanns inga massförstörelsevapen. Därefter lade de nykonservativa upp en ny strategi för att rättfärdiga invasionen som gick ut på att dels demonisera Saddam Hussein, dels “befria” det irakiska folket genom demokratiska reformer. Om man emellertid läser FN-stadgan och vad denna stipulerar om militär intervention, framgår det tydligt att man inte får invadera ett annat land enbart för att man råkar ha en annan politisk ideologi och förespråka en annan konstitution än landets regering och stat. Säkerhetsrådets enda giltiga skäl enligt FN stadgan för att invadera Irak var således att Saddam Hussein tillverkat vissa typer av vapen i strid mot FN:s resolutioner vilka författades efter Gulfkriget. När sådana vapen alltså inte fanns enligt FN:s erkända instutition som skickades för att bedöma saken, d.v.s. vapeninspektionen, måste således USA och Storbritannien haft andra skäl för att invadera Irak. Den fråga man därför borde ställa är qui bono, vem gynnades av Irakkriget? Och om vi här sållar bort rent felaktiga uppfattningar som att USA ville komma åt landets olja (hur skulle detta gå till utan enorma protester från det internationella samfundet) märker vi snart att det inte är USA som tjänat på invasionen, utan Israel. Kriget har nämligen kostat enorma summor pengar vilka betalats av amerikanska skattebetalare och bragt hundratusentals irakiska medborgare om livet, liksom tusentals amerikanska soldater. Dessutom har USA betalat ett högt politiskt pris i relation till andra länder, framförallt arabvärlden. Däremot har ett destabiliserat Irak uppenbarligen gynnat Israels maktpolitiska intressen i regionen. En fantastisk internerresurs som tar upp mer kring Irakkriget heter: Leading to War.

Den amerikanska opinionen före 9/ 11 hade utvecklat en stark gräsrotsrörelse mot israeliskt övervåld mot palestinierna. “Kriget mot terrorism” var det bästa som kunde hända för Israels och AIPAC:s  intressen. Holocaust tillhör sionisterna och inga andra – inte ens de judar som motsatt sig sionismen och haft anhöriga som dött i koncentrationslägren, som Norman Finkelstein.

Norman Finkelstein, aktivist för palestiniernas rättigheter.

Faktum är att den israeliska lobbyn AIPAC redan före invasionen av Irak drivit linjen att Irak, Syrien och Iran är fiender till amerikanska intressen. På sätt och vis har de rätt eftersom de lyckats sätta likhetstecken mellan amerikanska intressen och israeliska. Om vi däremot ser strikt på vad som är bäst för USA:s säkerhet som land, USA:s ekonomi och USA:s majoritetsbefolkning, befinner sig inte Israels intressen i samma vågskål som de amerikanska. Tvärtom är Israel en belastning för amerikanska intressen eftersom samarbetet med Israel gör fredliga relationer med arabvärlden och Pakistan svårare. När Netanyahu var Israels premiärminister före Ariel Sharon besökte han president Bush och uttalade inför en förvånad journalistkår att det egentilden var Israel som förlorade mest på att ha en nära relation till USA, eftersom detta förstörde Israels anseende i regionen. Uttalandet kan givetvis endast tolkas som schutzpah om vi ser på vad USA årligen gör för Israel. Ett  exempel är att Israel tar emot en tredjedel av USA:s totala bistånd (de amerikanska skattebtalarnas pengar) till utlandet, pengar som de sedan använder för att köpa vapen av USA (skattebetalarnas pengar går således till inhemska vapenoligarker). I realiteten är det således som om USA:s regering skänkte vapen till Israel. President Bush fick dessutom ett särskilt hedersomnämnade av Israels regering för att han höjde nivån på biståndet. Till saken hör att Israel inte alls är ett fattigt U-land, utan befinner sig på samma nivå som Portugal. Frågan är därför varför USA överhuvudtaget skänker så stor del av sitt bistånd till just Israel? Detta beror givetvis på AIPAC och manipuleringen av den amerikanska opinionen efter andra Världskriget och Holocaust. Det är därför inte alls särskilt långsökt att påstå att USA aktivt är med på Israels anti-palestinska kampanj. Det är därför oerhört stötande för många att USA samtidigt låtsas som om de är på båda sidor och endast önskar “mäkla fred” i regionen. Detta klingar lika falskt som när president Bush kallade Ariel Sharon för “a man of peace”. Den som känner till Sharons militära bakgrund och sionistiska ideologi skulle dra en helt annan slutsats om denne mans intentioner. Visst ville Sharon ha fred – det är bara det att den fred han sökte endast kunde uppnås genom etnisk rensning av palestinierna från hela det land som sionismen ser som tillhörande Israel (vilket inkluderar Gzaremsan, Hebron, Golanhöjderna, en bit av Syrien, en bit av Jordanien och en bit av Libanon). Inget annat land sedan FN:stadgans tillkomst har kunnat ockupera ett annat land under så lång tid som Israel har gjort med Libanon, något som vi givetvis kan tacka USA:s vetorätt i säkerhetsrådet för.  FN:s generalförsamling, som är maktlös i sammanhanget, har å sin sida fördömt sionismen som en form av rasism.    

Om vi ser på USA:s historia får vi veta att landet faktiskt hade relativt gott rykte i arabvärlden under början av 1900-talet. Är det då aravärlden eller USA som har förändrats?  Svaret är givetvis att det är den amerikanska policyn som har förändrats och särskilt efter 1945 då Västvärlden ville ge det judiska folket en egen stat. Om vi emellertid ser på hur Palestina såg ut före Balfourdeklarationen och under den tid då landet var ett brittiskt protektorat, levde många judar och palestinier sida vid sida i fred. Faktum är att det har bott judar i regionen från och till under de senaste tvåtusen åren vilka har kunnat samexistera med sina palestinska grannar under fredliga former. Problemet uppstod först när judar boende i Europa började drömma om en egen etnisk judisk stat i det gamla Israel. En sådan stat skulle nämligen endast kunna upprättas genom att först förneka palestinierna äganderätten till sitt land och sina gårdar. Och ja, palestinierna har bott där lika länge som judarna. En del menar att de till och med kom före judarna. På ett psykologiskt plan (patologiskt är kanske ett bättre ord) kan vi endast förstå det Europeisk stödet bakom Israels våldtäkt på palestinierna mot bakgrund av Holocaust där det än idag hos de flesta västerlänningar finns en mental blockering mot att kritisera sionismen och staten Israel. Man glömmer då att sionismen inte handlar om traditionell judisk tro eller om judar, utan om en politisk ideologi.

På ett teologiskt plan gav Gud landet till judarna under villkor att de följde Hans bud och levde efter Hans lag. Förbundet var således villkorat. Av lite olika anledningar menar därför både ortodoxt kristna och många ortodoxa judar att den moderna staten Israel är en synd mot Gud, eftersom den är en produkt av människor och sekulära intressen och inte given av Gud. Den ortodoxa kyrkans hållning är givetvis att det judiska folket inte längre har en exlusiv rätt till landet, då det nya Israel, som är en direkt fortsättning på det Gamla Förbundet inte är något annat än den ortodoxa kyrkan. Gud fullbordade det Gamla Förbundet och öppnade dörren för en universell kallelse när Han blev människa. Därför lät Gud förstöra det Gamla Förbundets tempel och offer, för att detta var förlegat (Templets förstörelse år 70). Istället instiftade Gud det nya förbundets offer som är den heliga evkaristin. Dagens judar är därför inte sanna judar eftersom de inte har tillgång till Templet och inte har bevarat de riter som tillhör det Gamla Förbundets offertjänst inför Gud. Det nya offret inför Gud finns endast i det nya Israel, som är den ortodoxa kyrkan. Detta innebär att de palestinier som är ortodoxt kristna är det sanna Israel och inte den stat som bär samma namn.  När kristna sionister i USA har gått till försvar för att upprätta och finansiera en sekulär judisk stat som inte har något att göra med det Gamla Förbundets traditioner, har de samtidigt finansierat förstörelsen och demoleringen av kristna byar och kyrkor. Patriarken av Jerusalem (världen äldsta biskopssäte) har därför fördömt sionismen som en synd mot Gud och flera palestinska biskopar har ställt sig på palestiniernas sida i konflikten. 

Det finns även ett tydligt samband mellan det så kallade “terroristhotet” och USA:s militära intervention i Mellanöstern. Alla terrorister som attackerat USA har nämligen utan undantag kommit från länder där USA har militärbaser. Militär närvaro skapar givetvis en känsla hos ett lands befolkning att deras regering är underkastad en främmande maktordning. Och är det inte precis detta som är nycklen till en korrekt förståelse för Usama bin Laden, al-Qaida, Hamas och liknande grupper? Vi kan nämligen endast rätt förstå deras världsbild mot bakgrund av samma variabler som diskuterats i detta inlägg: sionism-USA-Palestina- etnisk rensning, anti-islamism-militärbaser. Det är således inte USA:s “frihet” dessa grupper vill spränga i luften, om någon nu trodde det.  Ett lästips i sammanhanget är Ron Pauls utmärkta analys i artikeln: Ending suicide missions.

När Barack Obama blev president hoppades många amerikaner på att utrikespolitiken skulle förändras. Faktum är att situationen tvärtom har blivit än värre då man fått en politiskt korrekt administration med ungefär samma nykonservativa rådgivare som under Bush-administrationen och vilka dessutom vill utvidga konflikten till Pakistan och Afghanistan och inte drar sig för att föra en internationell kampanj mot Iran i förhoppning om att skapa en Västerländsk opinion mot den islamske presidenten Ahmadinejad. Löftena om ett eventuellt tillbakadragande från Irak har dessutom inte kunnat infrias. USA har dessutom byggt en gigantisk ambassad i Irak, vilket är en tydlig symbol för vilka som kommer att vara “herren på täppan” även efter ett tillbakadragande. Allt detta förnedrar givetvis arabvärlden.

 

Världens största ambassad

Av denna anledning bör vi se sionismen som det största hotet mot den internationella freden. Förhållandet USA-AIPAC-Council of Foreign Relations-Västerländska media och Israel är skadligt för alla folkslag och alla länder som eftersträvar fred. Vi måste därför trotsa denna opinion eftersom den inte ligger i Europas och Västerlandets sanna intressen. Den skadar dessutom våra långsiktiga relationer med de arabiska länderna och kan endast leda till en spiral av våld och meningslöst lidande.

När detta är sagt måste vi fortsätta vår analys av Europas sanna intressen. Det slutar nämligen inte vid ett fördömande av sionismen då Europas folk befinner sig i vad påven Benedictus XVI kallade ett tillstånd av: ”patologiskt självhat”; vilket bottnar i att man gjort uppror mot Gud och den sanna tron. Även om jag själv inte är katolik, finner jag påve Benedictus XVI:s analys vara korrekt när han i herdebrevet: “If Europe hates itself” skriver: “Europe, precisely in this hour of maximum success, seems to have become empty inside…There is a strange lack of desire for a future…Europe is suffering from a hatred of itself, which…can only be considered pathological.” Sedan den franska revolutionen har europeiska eliter slagit en ideologisk kil mellan tro och vetande, mystisk erfarenhet och mätbar vetenskap, kontemplation och teknologi. Det historiska Europa som var byggt på de tre kullarna Akropolis, Capitolium och Golgatha, d.v.s. på den grekiska vetenskapen, konsten och filosofin, den romerska rättsordningen och på den kristna tron och moralen, finns inte mer. Istället har vi fått materialism, mångkultur, kulturmarxism och tycks vara mer bekymrade över homosexuellas rättigheter än över splittrade familjer och det stora antal aborter som sker varje år. När europén förnekade sin kristna tro, förnekade han dessutom de institutioner som varit bärare av hans eget arv och sin egen historiska länk med sin identitet som europé. De totalitära ideologierna fungerade som sekulära religionssurrogat där den moderna människan skulle förverkliga sina intressen utan Gud, endast blint troende på sitt förnuft och dess obegränsade möjligheter. I grunden bör vi därför se massinvandringen och vår snabba utveckling mot fullbordad etnonihilism som ett symptom på en sjukdom som inte kan botas enbart via politiska reformer då den går djupare in i oss själva och vår egen identitet och andlighet som européer. Och det är mot denna bakgrund som troende muslimer boende i Europa ser som uppgift att ersätta det sjunkande Leviathan med en helt ny lära. Det är här vi befinner oss idag och det är därför som jag ser nuets och framtidens kamp som ett flerfrontskrig där vi först och främst måste återupptäcka våra kristna rötter och utkämpa den inre kampen, för att på denna grund både ta avstånd från sionismen och bevara vår identitet. Europa har att hävda sin rätt mot sionismen, främmande religioner och sekulära ideologier om hon skall överleva som en europeisk kontinent. 

 

En ursäkt

Den viktigaste kampen är i ens eget hjärta och nous (andens inre blick), där människan har att med Guds hjälp besegra sina inre passioner, negativa tankar och demoner. Ett gudfruktigt liv är till mer välsignelse för andra än alla andra gärningar. Det är denna insikt som ständigt måste förnyas inom den troende, då denna världens problem ofta leder en att missa målet. Ett sådant misstag var att attackera islam på denna blogg, istället för att i gärning och fromhet visa den ortodoxa kristendomens sanna väsen och ödmjukhet.

Helige Nikodemus Hagioriten indelade den kristnes kamp i tre nivåer: Kampen i sinnena, i hjärtat och i tankarna. Vaksamheten över dessa andliga fronter kallas i ortodox kristendom “nepsis”. Efter hjärtats omskärelse (omvändelsen till Gud) är den troende kallad att fortsätta den andliga kampen i bön, gudsfruktan och sakramentalt liv. Sakramenten, mysterierna, förmedlar grudomlig nåd och ger den troende styrka i bönen och livet i Kristus. Ortodoxins väg är en väg till att bli en ikon av Kristus, som själv kallade sig Vägen. Genom Honom förenas vi med Fadern i sann tillbedjan (ortodoxin betyder både sann tro och sann tillbedjan) och sann tro.

Denna blogg riktar en ursäkt till alla som tagit illa vid sig på grund av mina senaste inlägg. Jag kommer nu att ta semesterstängt då jag med min familj skall utföra en pilgrimsresa till Helige Lasarus grav. Helige Lasarus var den man Jesus uppväckte från de döda, vilket står omnämnt i evangelierna.

Frid och Guds välsignelse tillönskas alla läsare!

Gud uppväcker Lazarus från graven

Valet i Iran och propagandan i Väst

Dramaturgin kring Irans presidentval liknar mer och mer ett regelrätt propagandakrig. Angående den tragiska dödsskjutningen av en 27 årig ung kvinna påstår media att det är den iranska milisen som skjutit kvinnan. Muhamed Omar hävdar på sin blogg att det i själva verket är CIA som ligger bakom. Samtidigt har BBC gått ut med falsk information om massdemonstrationerna. BBC har bland annat visat följande foto, som de påstår är från en demonstration för Mousavi:

Enligt internetresursen Prison Planet visar fotot tvärtom en demonstration till stöd för president Ahmadinejad. De skriver:

The BBC has again been caught engaging in mass public deception by using photographs of pro-Ahmadinejad rallies in Iran and claiming they represent anti-government protests in favor of Hossein Mousavi.

An image used by the L.A. Times on the front page of its website Tuesday showed Iranian President Ahmadinejad waving to a crowd of supporters at a public event.

In a story covering the election protests yesterday, the BBC News website used a closer shot of the same scene, but with Ahmadinejad cut out of the frame. The caption under the photograph read, ‘Supporters of Mir Hossein Mousavi again defied a ban on protests’.

The BBC photograph is clearly a similar shot of the same pro-Ahmadinejad rally featured in the L.A. Times image, yet the caption erroneously claims it represents anti-Ahmadinejad protesters.

See the screenshots below (click to enlarge).

“Well I guess it sure was a popular fictional rally for Mousavi, because I later noticed while browsing the news sites a familiar picture on the BBC’s lead Iran story – it shows the same crowd, zoomed in to cut out Ahmadinejad,” a reader told the WhatReallyHappened website. “It is clearly the same protest as in the background are the same tree and odd circular building. However, the BBC managed to outdo the LA times in quality reporting – their actual comment under the photo from the huge PRO-Ahmadinejad rally reads ‘Supporters of Mir Hossein Mousavi again defied a ban on protests’ – a blatant lie and deliberately misleading description of what is actually occurring in Iran!”

As soon as the truth about the misrepresented images surfaced on the WhatReallyHappened website yesterday, the BBC changed the photo caption on their original article. The caption now reads, ‘Tehran has seen mass demonstrations by all sides since the disputed election’.

Lyssna även på reporterns partiska redogörelse för dödsskjutningen av Neda:

Frågan jag ställer är om Västvärlden insett det farliga med en invasion av Iran och istället försöker skapa en orange revolution via propagandakrig? Denna strategi kan givetvis vara en förberedelse för en regelrätt invasion, men den kan även fylla det subversiva syftet att det är billigare och mindre farligt att få en ny “demokratisk” (men inte folkvald) regim i Iran som varken hotar Israels maktpolitiska intressen i Mellanöstern och  samtidigt böjer knä för pax Americana. Det är vid sådana här tillfällen man som mest tydligt ser vilket intimt samarbete etablerade media har med vad Nietzsche kallade “storpolitik”. 

Källa: Prison Planet  

Lästips: Medias flagranta brist på källkritisk prövning framgår i följande artikel: Propaganda och Media

EU skänker 5,9 miljoner dollar för renovering Auschwitz

EU har beslutat att donera 5,9 miljoner dollar för restaurering av Auschwitz. Det stora beloppet sägs bero på att Auschwitz strukturer inte längre håller och därför behöver renoveras. Den israeliska tidningen Haaretz skriver:

The European Union will give 5.9 million United States Dollars to help preserve Auschwitz, the former Nazi death camp which, more than six decades after World War II, is in a state of serious disrepair. Rafal Pioro, who heads Auschwitz’s conservation department, said the EU recently promised the money to fund badly needed repairs to the camp’s structures. Museum officials and others are struggling to preserve Auschwitz – a vast complex of barbed wire, gas chambers, barracks and watchtowers, that stands as historical evidence and as a symbol of Nazi evil. The site gets about 1 million visitors per year.

Ett bra tips vore att investera i en ny gaskammare medan man ändå är i gång, eftersom den gaskammare Sovjetunionen byggde efter Polens “befrielse” nämligen är så dålig att folk kan få för sig att rummet inte har använts för massavrättningar. Man kan även bygga ut antalet krematorieugnar och placera dem på säkrare avstånd från gaskammaren. Även detta skulle nämligen öka trovärdigheten. 

Många skulle anse att min satir är osmaklig eftersom människor faktiskt har dött i Auschwitz. Det jag skändar är emellertid inte Auschwitz som koncentrationsläger, utan synen på Auschwitz. Den dag västerlänningen lär sig namnet på åtminstone ett sovjetiskt koncentrationsläger, hur många som omkom i Gulag , vilka tortyrmetoder chekan använde på dissidenter, vad som hände med den tyska civilbefolkningen efter Tysklands kapitulation och öppet får diskutera vad som hände i de tyska koncentrationslägren, kan jag ta denna fascination för ett visst koncentrationsläger på allvar. Så länge platsen däremot är föremål för kult och det judiska lidandet anses unikt och överordnat, måste jag ifrågasätta syftet eftersom vi annars förminskar andra folkslags lidande under kriget. Så länge Auschwitz alltså är något mer än ett koncentrationsläger i likhet med andra koncentrationsläger vid denna tid, kan man inte förhålla sig sakligt till vad som har hänt, liksom dra rätt slutledningar av den mörkare delen av 1900-talets historia. Idag måste många européer tro på Holocaust, samtidigt som de utan problem kan bolla med siffror eller ifrågasätta vad som påstås ha hänt i andra koncentrationsläger. När det gäller kommunismens folkmord på uppskattningsvis 30 miljoner människor under bara de första decennierna efter revolutionen, är det ingen som finner det omoraliskt om någon skulle påstå att det endast omkom 20 miljoner. Varför är i så fall dödandet av sex miljoner judar satt som undantag? Förklaringen ligger givetvis i att varje civilisation måste ha något som förenar människor till en gemensam moral och världsuppfattning. Auschwitz har därför blivit något mer än ett koncentrationsläger, det är även föremål för en mytologi där gaskammare och antalet som dog utgör grundpelare för en tro och en världsbild som definierar sig som nazismens motsats.

Källa: Haaretz

NSK och konsten att göra konst av politik

Sedan den franska revolutionen har de politiska ideologierna och särskilt de totalitära ideologierna ersatt religionens plats i samhället. Det andliga perspektivet blev inomvärldsligt och staten, ledaren eller de allmänna valen fick funktionen att bära människans förväntningar och förhoppningar om en bättre tillvaro. Statens och politikens möjligheter antogs ofta vara obegränsade och dess löften sades uppnåeliga, skulle den endast få tillräcklig makt för sina politiska program i samhället, världen och rymden. Genom att återspegla de totalitära ideologierna och visa upp dem i deras nakna form skapar man ett nytt förhållande mellan människa och stat – ideologi. Genom att förhålla sig likgiltigt till de skenbara motsättningarna mellan fascism och kommunism, visar man totalitarismens sanna natur. Och genom att tolka statens ideologi mer seriöst än den uppfattar sig själv, visar man dess begränsningar. 1900-talets traumatiska erfarenheter av totalitära ideologier får ett svar genom konsten att skapa en ännu starkare och mer påtaglig alienation mellan människa och politiskt system. Där de totalitära ideologierna sög in konsten och kulturen i systemet eftersträvar konstgruppen NSK att suga in staten och politiken i konsten. Konsten blir då inte endast en reproduktion av statens ideologi där den intar ett drängförhållande, utan herre över det politiska.  

Valet i Iran

Nu när t.om. The Washington Post har erkänt att Ahmadinejad faktiskt ledde över Mousavi i de av dem erkända opinionsmätningarna både före och efter valet, finns inte stort hopp kvar för det som länge såg ut som en sekulär orange revolution. Irans befolkning har till majoriteten röstat på Ahmadinejad och till och med när Mousavi försökte flirta med medlemmar av sin egen etnicitet, azerierna (Från Azerbadjan), visade det sig att 2 av 1 azerer stödde Ahmadinejad. So lets face it!

Den enda grupp där Mousavi hade större stöd än den sittande presidenten var bland landets studenter vilka dessutom vid flera andra tillfällen har försökt skapa en sekulär revolution och flirta in sig i västerländska media via sina kanaler i framförallt USA, Kanada och Europa där sekulariserade iranier utgör en av de största invandrargrupperna. Faktum är att de flesta iranier jag lärt känna i Sverige enligt min mening varit mer sekulariserade än gemene svensk.

Så hur bör vi tolka det stöd som Irans studenter har fått i västerländska media om vi bortser från den lobbyism som exiliranska grupper de facto har bedrivit? Självklart beror det på vår egen överideologi. Denna överideologi kan man nog enbart förstå om man skiljer på demokratin som liberal ideologi från demokratin som folkstyre. Förr betydde den representativa demokratin att folkets numeriska majoritet skall kunna avgöra vilka partier som tillsammans bildar regeringsmakten. I en republik betyder det analogt att den president som får flest röster också är den president som blivit demokratiskt vald. Till saken hör dessutom att samme kandidat till presidentposten i Iran endast kan sitta i två perioder med mellanliggande val, vilket även är fallet i republiker som  Ryssland och USA.

Då våra egna eliter alltså har en ideologisk vision om vad demokratin skall beteckna som innehåll, räcker det  inte med att folket till majoriteten har röstat på en viss person. Han måste dessutom tycka rätt, vilket innebär att han skall dela samma politiskt korrekta weltanschaung som eliterna i Väst. Han skall, sammanfattningsvis, vara vänligt inställd till homosexualitet som en alternativ livsstil och ett likvärdigt alternativ till familjebildning, tycka att den vishet som vi kan dra av Förintelsen av sex miljoner judar under andra Världskriget skall betinga vår syn på Israel och judar, anse att kvinnor skall kunna bli brandsoldater och militärer, bejaka den form av kulturrelativism som vi i Väst kallar mångkultur och tycka att graden av konsumtion och materialism definierar välstånd och utveckling. Han skall sålunda vara sekulär i betydelen anhängare av ett sekulärt samhälle där man skiljer religion från politik.     

Men nu är inte Ahmadinejad sekulär, utan radikal muslim och kan således inte vara en lika god “demokrat” som våra politiker i Väst och oavsett om han så hade fått 100 % av rösterna. Och detta beror alltså på att han råkar dela Irans överideologi som inte är materialistisk och kulturrelativistisk utan andlig och islamistisk. Iranierna ser inte heller Holocaust som en självklar utgångspunkt för sin moraliska och kulturella självbild vilket majoriteten av européerna gör.  Därför har också iranierna lättare att sätta sig in i det palestinska folkets perspektiv än vad, exempelvis, Folkpartiet har i Sverige. Och då det är det islamska väktarrådet som har vetorätten att godkänna kandidaterna till presidentposten i Iran, kan vi se en tydlig motsvarighet i den faktiska makt som vår egen Nya Klass av journalister, etablerade politiker, företagsledare och akademiker har över vilka som kandiderar hos oss. Se t.ex. hur media och etablerade politiker behandlar Sverigedemokraterna och betänk vilka grupper du inte får ifrågasätta i vår egen demokrati med mindre än att du förlorar jobbet och blir utfryst från offentlig diskussion. Visst, tortyr förekommer inte i vårt land, men däremot finns en underförstådd acceptans för att vissa medborgare ( Jan Bernhof) skall bli av med sina arbeten eller tvingas gå i landsflykt (Jonas DeGeer) för att det inte finns tillräckliga resurser för beskydd från ordningsmakten.   

Uttryckt annorlunda: Du skulle inte bli behandlad rättvist (mest sannolikt skulle du illa kvickt tystas ner) om du kritiserade Homolobbyn (som de kallar sig själva), det mångkulturella samhället och massinvandringen, feminismen, Holocaustindustrin och vissa etniska minoriteters överrepresentation i våldsstatistiken och media. Notera även hur stort utrymme ett så litet parti som F! får i jämförelse med andra, större, politiska partier. Demokratin definieras med andra ord inte efter hur många som tycker samma sak i en viss fråga i vårt land, utan utifrån om du råkar dela samma åsikter och attityder som vi kallar politiskt korrekta.  Om media alltså ger Gudrun Schyman fem minuters utrymme i media per vecka och Jimmy Åkesson endast 30 sekunder, betyder inte detta att fler vill höra Gudrun Schyman framför Jimmy Åkesson, utan enbart att journalisterna helt enkelt tycker att hennes åsikter är viktigare.  Så fungerar den liberala demokratin, men så behöver alltså inte en demokrati fungera.

Likriktning och disciplinering är den moderna demokratins förutsättning, oberoende av om dess ideologi är politisk korrekthet, sionism eller islamism. Systemen producerar samma slags politiker och reproducerar så sig själva och sina auktoritära strukturer.

Den Euroasiatiska rörelsen anno 1920

Den Euroasiatiska rörelsen hör till en av de mer intressanta metapolitiska idéströmningarna under 1900-talet vars idéer tycks bli alltmer aktuella för en eventuell post-amerikansk världsordning. Den avgörande geopolitiska frågan för Europa kommer att vara att hitta en allierad som kan hävda europeiska intressen gentemot framförallt Kina. Förutsättningarna är att en sådan allierad inte är en replika av de destruktiva idéer som givit gestalt åt det senmoderna Europa, utan tvärtom tillför något nytt som påminner oss själva om vårt primordiala ursprung som européer.   Här blir den Euroasiatiska rörelsen ett intressant ämne för diskussion för oss som ser positivt på Ryssland.

Den Euroasiatiska rörelsen (ryska: Евразийцы) formades av ryska emigrantkommuniteter efter revolutionen 1917. Rörelsen hade sitt starkaste uppsving under 1920-talet och en del av dess idéer har övertagits av moderna nationalistiska strömningar, framförallt av olika national-bolshevikiska grupper som alla tycks vara anknytna på ett eller annat sätt till Ryssland. Den grundläggande idén i den tidiga Euroasiatiska rörelsen var att Ryssland inte tillhörde Europa och att de olika västinfluerade strömningarna under 1900-talet som framförallt bars upp av den ryska intelligentsian varit förrödande för den ryska identiteten. Denna åsikt delades senare av en framstående moderat nationalist som Aleksandr Solzjenitsyn, liksom av andra rysk-ortodoxa intellektuella.

För att rätt förstå den Euroasiatiska rörelsen måste man därför först känna till Rysslands nationella idé där man ser sig som arvtagare till det Bysantinska imperiet vilket i sin tur var utanför både den Västerländska och den Österländska kultursfären, men samtidigt förenade Österland och Västerland. Detta framgår även tydligt för dem som känner den ortodoxa kristendomen som ju både har stora likheter med katolicismen, men dessutom betydande teologiska skillnader som mer förenar religionen med österländska traditioner. Detta skall å andra sidan inte övertolkas eftersom hela Västerlandet en gång hade samma tro och traditioner som den ortodoxa kyrkan har idag.

Konstanin Leontyyev

Den Euroasiatiska rörelsen hämtade sin inspiration från den kände ryske filosofen Konstantin Leontyev, som dessutom var en ledande intellektuell för den panslaviska idén om att förena de slaviska folken. Förhoppningen hos rörelsen var att Sovjetimperiet till sist skulle överge den kommunitiska ideologin men bevara sin imperiala struktur och byta ut marxismen mot ortodox kristendom och internationalismen mot panslavismen. De ryska emigrantkommuniteternas uppgift var att gå i frontlinjen för att sprida dessa idéer. Närbesläktade organisationer som sympatiserade med Euroasiaterna var vitryska monarkistiska grupper som Mladorossi och Smenovekkhovski. En annan känd filosof som var med i gruppen och dessutom skrivit flera böcker om ortodox kristendom och andlighet var Georges Florovski.

Som jag nämde ovan har dagens national-bolsheviker tagit till sig delar av den Euroasiatiska rörelsen, men förlorat dess andliga vision i det att man tagit avstånd från den ryska ortodoxin och istället tycks hålla på med en post-sovjetisk romantik och kult av den auktoritära staten. Aleksandr Solzjenitsyn har felaktigt blivit anklagad för att dela den national-bolshevikiska ideologin där han i själva verket är anhängare av den traditionella Euroasiatiska visionen om ett nationellt Ryssland centrerat kring ortodoxin som andlig grundval och samtidigt positiv till samnationalistisk samarbete med Europa för att bryta Rysslands isolering Västerut. Det är i Aleksandr Solzjenitsyns vision och inte hos national-bolshevikerna, som jag ser ett hopp för Västerlandet.  

Jag sparar Aleksandr Dugin och den moderna Euroasiatiska rörelsen till ett senare tillfälle.

Mark Hackard / Tillbaka till kylan

Skåneländaren skall ha stort tack för denna långa översättning av Mark Hackard, en av de mer framstående skribenterna vid Takimagazine. Närmar sig världen ett nytt kallt krig och en bipolär kamp mellan Ryssland och USA? Mark Hackard menar att det finns tydliga tendenser till detta.

Tillbaka till kylan

av Mark Hackard

USA och Ryssland tycks förbereda sig för en andra omgång av det kalla kriget. Washington hoppas fortfarande på att utöka sin räckvidd långt in i Moskvas intressezon, och ryssarna tänker göra motstånd. De flesta stridigheterna kommer att kännetecknas av spionage och hemliga operationer, men konflikten är mer än bara en träta om territorium och pipelines. Liksom den föregående konflikten kommer Kalla kriget II att vara ideologiskt definierat. Men den här gången håller inte vildögda revolutionärer på att koka ihop planer bakom Kremls murar; deras kontor finns precis i närheten, inom the Beltway.^[1]

Fortsatta spänningar mellan gamla motståndare har ackompanjerats av ett antal spionskandaler som har att göra med Georgien, Nato, och alliansens roll i det forna Sovjetområdet. Då Moskva och västvärlden utvisar varandras ”diplomater” och upptäcker djupt nedgrävda mullvadar, tycks det ske en intensifiering av den hemliga kamp som endast emellanåt når nyhetsrapporteringen. Ryssland och USA befinner sig i en tävlan om det inre Eurasiens öde – Kremls inflytelsesfär och målet för Washingtons strävan efter världsdominans.

Eftersom varje stat spionerar och inser att den spioneras på, indikerar offentliga anklagelser om spionage ofta en nedkylning av relationerna. Två ryska diplomater utvisades från Bryssel den 29 april som svar på en tidigare episod av spionage mot Nato. Herman Simm, en estnisk ämbetsman ansvarig för att vakta det landets hemliga information^[2], visade sig vara en långtida agent för SVR, rysk utlands-underrättelsetjänst. Innan Simm arresterades förra året, lyckades han tillfoga Nato enorm skada genom att vidarebefordra dess hemligheter till Moskva. Även om man sannerligen kan sympatisera med Tallinns önskan att skydda sin västerländska identitet, underlättade Estlands medlemskap i den nordatlantiska alliansen en blödning av försvarsdata. Expansionen av en anakronism har gett en rikedom av hemligheter till ryska underrättelseofficerare, utöver att vara militärt oförsvarbar.

I ett liknande fall, anklagades den 5 maj en högt uppsatt georgisk tjänsteman på utrikesministeriet för att ha försett Moskva med information medan han tjänstgjorde som Tbilisis representant hos Nato. Nyheten om arresteringen kom den 5 maj, just då alliansledda ”Partnerskap för fred”-övningar skulle starta samtidigt som det rådde politisk instabilitet och gick rykten om ett kuppförsök. Det som gäller för Estland gäller dubbelt så mycket för Georgien. Washingtons marknadsföring av Natomedlemskap för denna ”modiga demokrati” har skapat en mängd problem, från ytterligare ryskt spionage till uppmuntran av den georgiske presidenten Micheil Saakasjvilis vilt ansvarslösa beteende. Det är svårt att se några legitima strategiska mål med ett samröre med en splittrad och kaotisk nation som är så avlägsen från vitala amerikanska intressen. Man kan faktiskt bara dra slutsatsen att den amerikanska politikens främsta mål i det konflikthärjade Kaukasus är att underminera rysk kontroll över regionen.

Moskvas aggressiva spionageoperationer mot Väst borde inte förvåna någon. Rysk utrikespolitik är underrättelsedriven, och färdighet i spioneri kan spela en ganska stor roll inom statsmannakonst. Politiskt kulturella beståndsdelar från paranoia till förkärleken för konspiration spelar också in, men dessa har varit närvarande i århundraden. Kremls spionoffensiv måste ses i ljuset av ryskt återuppvaknande.

Även om Ryssland i 2008 års krig med Georgien klargjorde att de kommer att vara den makt som upprätthåller ordningen i det forna Sovjetområdet, så handlar det i grund och botten om att de reagerar på amerikansk inkräktning. Man kan hitta ”fotspår” från Pentagon i Centralasien, Kaukasus och Östeuropa, oavsett om det är från etablerandet av baser eller institutioner som Nato. Situationen skiljer sig markant från Kalla kriget, då västerländska strategiplanerare räknade med ryskt pansar brakande igenom Fuldagapet som det första steget i erövrandet av Europa. Moskva har ingen sådan kapacitet i dag – de strävar efter att säkra en regional inflytelsesfär och energikorridorerna inom den för att helt enkelt överleva. Då Rysslands befolkning förutspås sjunka från 141 miljoner i år till runt 135 miljoner 2020, försöker Kreml hålla frontlinjen så länge som behövs för att nationen ska regenerera. Ryssarna har varken en önskan efter eller en kapacitet till extravaganta utlandsäventyr. Ställda inför amerikansk inringning, intar Putin och hans underlydande en i grunden defensiv hållning.

Bortom geopolitiken, har antagonismen mellan Washington och Moskva upplevt ett ombyte av rollerna på ideologins arena. Från och med oktoberrevolutionen 1917, förkroppsligade Sovjetryssland den mest radikala kraften som var hängiven att förvandla världen. Kommunismen attraherade på samma gång fabriksarbetare och spårläggare, västerländska intellektuella och koloniala befrielseförespråkare. Kommissarierna i Kreml förkunnade Marx’ och Lenins idéer som vetenskapliga läror vilka markerade mänsklighetens stig in i en strålande framtid.

Hur tiderna har förändrats! När Ryssland i dag motsätter sig Kosovos självständighet eller artikulerar sin regionala roll i termer av historia, kultur, och etnisk solidaritet, framstår landet som rentutav kontrarevolutionärt.

Rysslands underrättelseorganisationer erbjuder också ett exempel på ideologiska skiften. De sovjetiska underrättelsetjänsterna utgjorde en gång den ateistiska socialismens avantgarde. Tjekan och dess efterföljare hade inga likar när det gällde hänsynslöshet eller yrkesskicklighet. Genom rekryteringen av agenter i väst och olika former av subversion, fick Moskvas spioner ansvaret för att säkerställa världsrevolutionens slutliga triumf. Enligt den dialektiska materialismens sätt att se på saken kunde alla metoder, hederliga eller smutsiga, rättfärdigas för att främja den kommunistiska saken. Den bolsjevikiska plundringen av himlen^[3] skulle föregås av infiltration från den hemliga polisen.

I dag har det ryska organet för kontraspionage, FSB, en ortodox kyrka på sitt högkvarters område vid Lubjankatorget. Det är likväl anmärkningsvärt att se en av Sovjetunionens främsta kalla krigare bekänna sig till ortodox kristendom och ropa efter traditionens återfödsel i det ryska samhället. Nikolai Leonov var inte vilken KGB-officer som helst; han var Moskvas ursprunglige huvudansvarige för kontakter med Ernesto ”Che” Guevara och bröderna Castro innan den kubanska revolutionen. Han skulle senare komma att basa över KGB:s analysledning och bli biträdande chef för utländsk underrättelseverksamhet. I besittning av korrekt information om SSSR:s tillstånd, visste Leonov på 1970-talet att utsikterna var dystra. Vid tidpunkten för Sovjetkollapsen hade marxism-leninism varit den organiserande principen i Ryssland under trekvarts århundrade och resultaten hade anlänt.

Kommunismens haveri lämnade ryssarna i ett ideologiskt tomrum, och det kaotiska 1990-talet gav dem inte mycket förhoppningar på marknadsdemokrati eller de oligarker som plundrade landet efter behag. Ett demografiskt fritt fall, kollapsande infrastruktur och andra socioekonomiska sjukor har sina rötter i sovjeternas mordiska införande av modern ideologi. Det som Lenin och hans efterföljare förorsakade blev dock endast förvärrat av försök till förvästligande. Krig i Tjetjenien, Natoexpansion, och amerikanska uppläxningar om mänskliga rättigheter och ”tillbakaglidning” gällande demokrati spelade en stor roll för Rysslands desillusionering med de värden som hyllas av den samtida västvärlden.

Många ryssar, inklusive inflytelserika män som Leonov, återvände till sin tro och de århundraden av tradition som återspeglar sanningen som den uppenbarar. De återupptäckte också kyrkan som den främsta källan till ordning i samhället. Som den gamle spionen hävdar:

Ortodoxi är Rysslands enda gemensamma band. Kyrkans historiska roll för landets öde, dess andliga auktoritet, moraliska legitimitet, och de djupaste nationella rötter gör ortodoxi till en ytterst viktig komponent i vår ideologi.

Per rysk tradition stödjer Leonov och likasinnade kolleger en mäktig stat, men är i ljuset av den sovjetiska erfarenheten medvetna om att enhet inte kan pressas på ett folk medelst administrering eller tvång. En nations harmoni stammar från delad kultur, till vilken källan är kulten, människans relation till det transcendenta.

Renässansen för ortodoxi och en kristen världsåskådning i tsarernas land står ändå inför oerhörda utmaningar. Korruption, hyckleri och maktmissbruk är ständigt närvarande i det ryska samhället, även om sådana fenomen knappast är begränsade till enbart Ryssland. Skadliga rester från det sovjetiska arvet, såsom abort och den känslokalla attityd till mänskligt liv som den företeelsen tyder på, skapar ett djupt mentalt och andligt trauma, såväl som ett plågat nationellt samvete. Moderna ryssar är även väl bekanta med konsumism och hedonism i västerländsk stil. Ändå, trots dessa talrika dysfunktioner, är den dimmiga insikten om att människor och nationer utgör en del av en gudomlig ordning på väg att bli tydligare.

Medan Ryssland återvänder till statusen av en konservativ makt, har USA entusiastiskt tagit upp den revolutionära manteln.

I den amerikansk-sovjetiska tävlingen var den bolsjevikiska ideologin radikalare än liberalism, men endast i relativ bemärkelse. Båda systemen bejakar uteslutande materiella verkligheter och leder människan till en andlig ödslighet. Med segern över kommunismen, kunde Washington ta sig an genomdrivandet av sin egen transnationella vision. Amerikansk utrikespolitik har fungerat som ett revolutionens instrument, från den ”humanitära” bombningen av Serbien till försök att reformera muslimska samhällen och själva islam.

Levande upp till sin revolutionära natur, delar liberal internationalism en serie sedvanor med sin besegrade sovjetiska rival. Mest anmärkningsvärt är att den i hög grad förlitar sig på hemliga aktioner. Institut som Freedom House och National Endowment for Democracy fungerar som verktyg för regimskifte, precis som västerländska fackföreningar och politiska partier en gång i tiden manipulerades av Komintern.

2003 års rosenrevolution i Georgien och 2004 års orangea revolution i Ukraina, såväl som andra resningar, var inte så spontana som de framställdes. Båda ideologierna har även en historia av att använda väpnad intervention som ett sätt att bedriva social ingenjörskonst. Invasionen av en utländsk stat såsom Afghanistan eller Irak hyllas vitt och brett som befrielse, medan upprorsbekämpning är ett säkert sätt att föra de tacksamma infödingarna in i den progressiva mänsklighetens fålla.

Amerikansk utrikespolitik bedrivs under framstegets baner, inte enbart för retoriska syften, utan därför att amerikanskt ledarskap i att ”expandera frihetens gränser” tas som en trossak. En strålande framtid för mänskligheten är löftet hos alla sorters modern ideologi, även om dess olika former skiljer sig åt. Det som är konstant är en materialistisk reduktionism som skiljer människan från andens rike. På detta sätt blir individer och hela folk berövade på unicitet, traditioner, och sin plats i kosmos. Globaldemokratisk kapitalism, förvaltad av våra upplysta eliter, fräter på tro, familj och kultur lika säkert som sovjetisk statssocialism. Marx’ appell till proletariatet har gett vika för det lika själlösa och tomma: ”Konsumenter i alla länder, förenen eder!”

En diskussion om människans plats i universum kan tyckas långt borta ifrån prat om ett andra kallt krig, men det är intimt sammankopplat. Under den amerikansk-ryska strategiska rivalitetens dynamik finns en underliggande kamp mellan idéer. Hur oavsiktligt det än må vara, kan förutvarande KGB-mäns omvändelser påminna oss om vår egen religiösa tradition, ställd i skuggan av moderniteten men än inte förlorad. Den sekulära parodin på universellt broderskap, tillägnat ansamling och njutning, lämnar oss endast isolerade från varandra och källan till livet självt. Aleksandr Solzjenitsyn frågar en dekadent västvärld:

Är det sant att människan står över allting? Finns det ingen Högste Ande över henne? Är det rätt att människans liv och samhällets aktiviteter främst måste regleras av materiell expansion? Är det tillåtligt att främja sådan expansion till vår andliga integritets förfång?

Vi ansätts av fasan av ett nytt kallt krig, men ett sådant låst läge är inte oundvikligt. Ryssland är inte en förutbestämd fiende, och de har inga vitala intressen som kolliderar med dem som USA har. För att undvika faran för en återuppväckt konflikt, är det dags att omvärdera både de ”livsstilsval” och policys som vi länge har hyllat. Vid den nuvarande tidpunkten leder de revolutionära fantasierna om obegränsad konsumtion och världsimperium Amerika från den ena katastrofen till den andra.

_________________________________________

Översättarens anmärkningar:

[1] Uttrycket ”the Beltway” avser Interstate 495, som är en ringled runt Washington, D.C.

[2] Herman Simm hade dock, mig veterligen, inte detta ansvar vid tidpunkten för sitt gripande.

[3] Jag är inte helt säker på att min översättning är korrekt här – i ursprungstexten stod det ”The Bolshevik sack of Heaven”, vilket jag finner aningen svårtolkat.

 

______________________________________________________

Översatt från engelska av Skåneländaren.
Originaltexten skrevs av Mark Hackard, den återfinns här:
http://www.takimag.com/site/article/back_into_the_cold/

Rysk militärhistoriker anklagar Polen för att ha startat det andra världskriget

Ryska historiker håller på att skriva om historien, åtminstone den historia som vi har fått lära oss. Den analys av hur andra världskriget startade som Sergej Kovaylov, chef för den statssanktionerade  avdelningen för militärhistorisk forskning, nyligen har skrivit akademiskt arbete om är emellertid inte ny. Jag själv och flera med mig har haft samma uppfattning under ganska lång tid. Enligt den officiella historieskrivningen attackerade Tyskland ett oförberett och oskyldigt Polen. Chamberlain, som hade gett Polen en krigsgaranti, blev då “tvungen” att komma till Polens undsättning. Så menar man att andra världskriget började. Men frågan som borde ställas är varför Tyskland attackerade Polen? Enligt Sergej Kovaylov var orsaken att Polen hade vägrat att lämna ifrån sig den gamla tyska staden Danzig (dagens Gdansk), liksom att ge Tyskland en smal remsa som förenade moderlandet med Königsberg, dagens Kaliningrad. Var anspråken rättfärdiga? Sergej Kovaylov menar stt de var det. Anledningen till att de tyska medborgarna i Danzig blivit avskurna sitt moderland var den hårda villkoren i Versaillefördraget. Mot denna bakgrund menar Kovaylov att de tyska anspråken var helt resonabla. I artikeln som jag har som underlag för detta inlägg, står det:

“Everyone who has studied the history of World War II without bias knows that the war began because of Poland’s refusal to satisfy Germany’s claims,” he writes. Kovalyov called the demands “quite reasonable.” He observed: “The overwhelming majority of residents of Danzig, cut off from Germany by the Treaty of Versailles, were Germans who sincerely wished for reunification with their historical homeland.”

Fana för Danzigs borgarbeväpning

En fråga jag länge tänkt på är om andra Världskriget hade startat utan Hitler? Idag får nämligen Hitler skulden för andra världskrigets utbrott. Men om vi tittar på fredsfördraget i Versailles och de villkor som stipulerades där, är det sannolikt att Tyskland skulle ha sökt första bästa tillfälle till revansch, även om Hitler och nationalsocialisterna inte kommit till makten. Fredfördraget innehöll nämligen bestämmelser om att Tyskland skulle betala ett gigantiskt skadestånd till framförallt Frankrike och Storbritannien – ett skadestånd som enligt beräkningarna först hade kunnat betalas tillbaka på 1980-talet.  Likaså blev miljoner tyskar avskurna sitt hemland då de bodde i tyska städer som efter Versaillefreden hamnat i ”Frankrike”, “Polen” och ”Tjeckien”. Att det är något lurt med den officiella verseionen kring andra Världskrigets början kan man dessutom ana av rena fakta. Storbritannien går in i kriget för att befria Polen från Tyskland. Detta var landets officiella hållning. Men när Polen senare ockuperas av Sovjetunionen lyfter man inte ett finger för att befria landet från ockupation. Moraliskt har åtminstone jag svårt att se någon relevant skillnad på dessa ockupationsmakter.  Hur kommer det sig att den ena skulle vara bättre eller sämre än den andra och varför? 

Även en person som ogillar Tyskland borde kunna inse vilka oerhörda kulturhistoriska värden som gick förlorade då det gamla Ostpreussen försvann i andra världskrigets ruiner. Det största brottet under kriget inträffade dock vid dess slutskede då röda armén bokstavligen mördade, våldtog och fördrev 15 miljoner tyskar från Ostpreussen, Schlesien och Sudetlandet. 

Källa: ksl. com

Andra inlägg på samma tema:

Tyskarnas öde efter andra världskriget

Pat Buchanan:

Marsgalensskap 1939

 “Var det “det goda kriget” “

Ola Bruhners brevväxling med Forum för Levande Historia

Matrix unpluged och Ron Pauls syn på Obama-administrationen

Utan förståelse av de samband som denna dokumentärserie tar upp kan man inte rätt förstå den värld vi lever i idag, liksom vart världen är på väg. Den första videon är en introduktion till ämnet. I efterföljande intervju med Ron Paul tar kongressledamoten upp hur Trilaterala kommissionen lanserat Obama och hur detta kastar ljus över Obamas tal om en världsvaluta.

Matrix unpluged, del 1

Jacob Schiff som nämns i dokumentären finansierade även den s.k. “ryska revolutionen”.

En något skrikig Alex Jones intervjuar Ron Paul om Obamas politik. Mycket intressant intervju, dock med några tråkiga korta reklamavbrott:

Ron Paul sammanfattar läget inför Kongressen: